Den 28 juli 2006, när jag och Agneta var på semesterresa till Storuman, tog vi en sväng förbi Vängel och Norrby på hemväg mot Vidbynäs Gård i Nynäshamns kommun där vi bodde då. Kameran var givetvis med och det blev ett nostalgiskt återseende av min barndoms nejder hos min morfar och mormor. Jag lät kameran fånga rester av det förflutna runt gården. Jag kunde tyvärr inte komma in i det stora huset eller bagarstugan.

När jag tog detta fotografi hade det gått 18 år sedan jag var i Norrby senast. Bagarstugan var sig lik. Flaggstången hade gjort sitt men markfästet fanns kvar. När jag tittade på brunnen fick jag en illusion av att den var i bra skick trots alla år som gått. Den hade förmodligen använts även på senare tid.

Här ser man tydligt att skogen håller på att fånga in hemmanet. Johans stuga står kvar på samma plats men har, vad jag vet, inte använts sedan den sista gång Alf Guldbrandsson var hemmavid 1982. Jag träffade honom då i Norrby när jag och min f.d. fru Ann-Britt gjorde ett snabbstopp där med min motorcykel efter att ha varit och firat midsommar i Bodø i Norge.

Sen gick jag bakom bagarstugan för att se om "tvättbäcken" där mormor Inga brukade tvätta kläder, mattor och även skölja disk fanns kvar. Jodå, den fanns kvar även om växtligheten gjorde att den knappt syntes. Ett svagt porlande kunde höras. Men det var nog tack vare att det hade regnat under förmiddagen. Normalt var bäcken uttorkad större delen av sommaren.

Den stora björken, eller "hundträdet" som jag brukade kalla det, hade inte fallit offer för ålderdom eller skogsbolag. Hålet ner i björkroten fanns kvar om än i mindre omfång än vad jag kommer ihåg när "Sessan" låg kopplad där.

Stamfastigheten stod kvar som alltid men tidens tand hade börjat tära på puts, trä och plåt. Burspråket, som man ser på den infällda bilden från 1988, var riven hade ersatts med en altan.

Jag skulle gärna velat gå in i huset och dokumentera men Bengt, som jag strax skulle träffa på nere på lejdan, sa att det var förenat med livsfara att gå in. Bjälklagen hade ruttnat och det förelåg en stor risk för ras. Jag tog i alla fall en bild utifrån genom ett fönster. Jag kunde se alkoven där Inga hade sin sovplats. Hon klev ju upp tidigt på morgnarna för att gå till lagår´n och mjölka korna. I övrigt var det inte mycket som gick att se.

Bengt Guldbrandsson tog över hemmanet i Norrby när bodelningen efter Viktor Guldbrandsson var klar. Ladugården, som stod där vedtraven är på fotot, hade tagit så mycket stryk att den i stort sett var fallfärdig. Bengt såg till att större delen av lagår´n revs. Den vänstra delen som hade plåttak (se infälld bild!) hade klarat sig bättre. En del av den fick stå kvar och bli ett förråd i två våningar.

Den här gamla slipstenen som stod bakom förrådet kan mycket väl vara den som Viktor använde. Det hände någon gång att vi barn fick hjälpa till att veva runt den när lien skulle vässas.

Den inhägnade trädgården var inte inhägnad längre. Men några buskar och träd minde om forna dar. Jag har för mig att det på 1960-talet fanns äppelträd i trädgården. Jag kommer inte ihåg ifall de gick att äta men som barn tyckte jag det var konstigt att det växte äpplen hos morfar och mormor när de bara fanns i affärerna i Storuman.

När jag gick ner mot sjön upptäckte jag att jag inte var ensam på hemmanet. Mannen med lien är Bengt Guldbrandsson som fick en smärre chock när han fick syn på mig. Han var övertygad om att det var brorsan Alf som kom gående ner mot honom. På avstånd framgår kanske släktdragen bättre. Det tog en bra stund för Bengt att hämta sig. Han blev glad att se oss. Vi pratade en stund om hur växtligheten hade begränsat vyerna runt huset. Han berättade då att åkrarna var utarrenderade till en bonde i Vängel för att slyn inte skulle få en chans att ta över. Själv höll han på med att slå ner det som hade växt högt bland träden.

Kan den här båten ha varit med på 60-talet? Jag kommer mycket väl ihåg en episod från den tiden när min farfar Oskar Hellqvist, som bodde i Lövstrand, Dorotea, blev inbjuden till Viktor i Norrby för att bygga en ny båt, eller snarare en ny eka. Virket hade redan hämtats från skogen och blötlagts. Oskar drog igång direkt med att forma det som skulle bli ett nytt skrov. Pappa Folke berättade för mig att båten blev klar på en vecka. Men innan sjösättning skulle båten tjäras in i omgångar för att sedan läggas i vatten så att virket skulle självtätas. Den båten hade vi barn stor glädje av när vi hälsade på i Norrby.

När jag och Agneta träffade Bengt i Norrby lovade vi att ta en sväng till Vängel och hälsa på innan vi for vidare söderut. Sagt och gjort. Det blev en mycket trevlig stund runt fikabordet. Jag och Bengt hade många minnen att se tillbaka på och prata om. Jag frågade Sigrid om hon fortfarande regelbundet lyssnade på radioprogrammet svensktoppen nu när inte Hep Stars var med längre. Hon skrattade gott åt det minne jag hade om just hennes relation till svensktoppen i mitten av 1960-talet.